Det gick åt två håll

Igår stod jag ute på träningsgolvet, i klädd Friskis&Svettis ledarkläder, och ledde mitt första pass. Är inte färdigutbildad ännu utan blev inhoppare för en annan ledare som har opererat knät. Börjar med att säga en sak:
Den där steg 2 i ledarutbildningen kommet behövas.
Att stå där, framför alla motionärer, göra rätt på rörelserna, göra dem i takt, visa stegen för motionärerna, peppa och berömma dem - det är inte så lätt osm det ser ut. Att höra sin egna röst stå och hojta - i takt med sitt flås... Ingen lätt match. Tacka gudarna för att jag inte behöver ha headset. Bland det konstigaste som finns är att höra sin egen röst på inspelning, nästa steg blir väl att höra rösten i en microfon och steget efter det - måste nog vara på ett pass. Nej jag säger bara - ingen lätt match.

Utmaning ja.

Men jag ska ändå vara nöjd med min insats. Jag gjorde mitt bästa och det känns bra. Det jobbiga var känslan man fick under passet att "jag är inte en bra ledare". Jag är inte dum, jag förstår att det är något man växer in i och framför allt får lära sig mer av på utbildningen men det är ändå svårt att släppa känslan.

Jag blir glad om jag ser något av de ansikten jag mötte i söndags på passet som är nu på söndag - i tron på att jag inte gjorde det hela så fel och att de kände att de ville komma tillbaka trots att det var jag som ledde passet.

Känns som att det hela är över men veckan kommer att innehålla timmar av mer träning för att kunna göra det ännu bättre :)

Vem vill inte träna med ett charmtroll som mig?