... min Farfars barnbarn.
Min farfar är en såndär typisk pensionär som engagerar sig i mycket, talar med alla och många fler, har alltid rätt och kan allt och mycket mer. Han skulle kunna få pengarna tillbaka för en vara utan varken kvittot eller självaste varan.
Igår tar jag bekvämt på mig mina nya byxor från Lindex och inser att att jag ser ut som Napoleon Dynamitem, i byxorna som var aldelles för korta. Jag som mindes så väl att jag slängt kvittot och går ivrigt tillbaka till affären med förhoppningen att möjligtvis ett kontoudrag ska hjälpa mig i situationen.
Väl nere i Lindex kan de bara acceptera att ge mig ett tillgodokvitto på samma summa men inga pengar kan lämnas till mig utan kvitto. Själv hittar jag ytterst sällan kläder på lindex och ville därför inte bära runt på ett sådant tillgodokvitto. Jag står på mig att det måste finnas ett sätt att få tillbaka pengarna på och en dam som jobbade där berättar att de kan gå in i deras dator (inte i kassan utan bakom affären) och leta upp mitt köp, för att ha de som kvitto och ge mig pengarna. De behövde bara mitt kontonummer.
Jag springer hem och hämtar mitt kontonummer (läs går hem innan skolan äter lunch, går på föreläsning, shoppar annat i centrum) och går sedan tilbaka. Väl i affären stöter jag på andra kvinnor som jobbar och får gå igenom hela procedueren igen - nära att inte lyckas på nytt.
Men visst var jag min farfars barnbarn - för ut ur Lindex går jag med mina pengar inne på mitt konto igen. In your face Lindex (och tack..)
Det roligaste av allt belv självklart at jag kommer hem och hittar mitt kvitto i Lindexpåsen som ligger bland alla andra påsar i vårat hushåll. Men jag ser det som att jag sätter lite damer i extra arbete, inte som att jag är dum och inte kollar först. Gosh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar